Datorers sätt att kommunicera påminner om det gamla välbekanta postsystemet. Så här levererar du brev och paket …

Internet är precis vad namnet antyder, en stor sammanhängande uppsättning nätverk. Men dessa nät är meningslösa utan den del som kallas ”slut-noder”, dvs. datorpunkten. Datorer behöver byta information på grund av att personer som använder dem vill dela information.

I ett system med miljontals olika datorer är frågan hur du kan aktivera alla att kommunicera? En viktig lösning finns i något som kallas DNS, Domain Name System.

Varje del av ett nätverk dit det går att skicka eller ta emot information tilldelas en IP-adress. Det är en numerisk identifikator som unikt specificerar en speciell ”nod”, såsom en dator, en router som dirigerar trafiken eller annan komponent. De ser ut så här: 209.131.36.158

Men dessa siffror är svåra för människor att komma ihåg och arbeta med. De är inte heller särskilt attraktiva ur marknadsföringsperspektiv. Därför la man ett namngivningssystem ovanpå några av dem, främst de inblandade datorerna. Men även routrar har namn.

Men när du väl har ett system som associerar en unik IP-adress till ett visst namn, behöver du något sätt att hålla reda på alla. Det utförs av flera olika delar av systemet: Namnregistratorer, DNS-servrar och andra komponenter.

Namnregistratorer övervakas av IANA (Internet Assigned Numbers Authority) och andra internationella organ som tillhandahåller och håller reda på domännamn. När du registrerar dig på GoDaddy eller något av ett hundratal andra mellanliggande företag tar sig informationen i slutändan fram till några specialiserade databaser som lagras inuti DNS-servrar.

En DNS-server är den hårdvara och mjukvara som spårar och vidarebefordrar IP-adress/Domain-namnpar från en plats till nästa. Ofta förekommer det flera stycken sådana mellan din webbläsare och den fjärrdator du vill dela informationen med.

Anta att du begär information från exempelvis Yahoos webbplats genom att klicka på en länk på deras webbplats. DNS läser (översätter) namnet på den som gör ansökan och av vilka, till vilka adresser, och överför sedan förfrågan via nätverket till den begärda IP-adressen. De begärda uppgifterna leds sedan tillbaka genom ”maskorna” i nätet till datorn och visas i webbläsaren.

Oavsett om kommunikationen sker mellan en stationär dator och en server, eller mellan en server och en annan, är processen i stort densamma. DNS-servrar omvandlar namn till IP-adresser och begäran om uppgifter lämnas vidare.

I vissa fall är DNS-servern en del av en specialiserad nätverksdator vars enda uppgift är att utföra översättning och spedition. I andra fall kan DNS-programvara finnas på en server som även rymmer en databas med allmän information, lagrar e-post, eller utför andra funktioner.

Den grundläggande processen är enkel hur komplicerad kedjan och delarna kan tyckas vara. Namnet på en adress översätts precis som i postsystemet. Ditt namn förknippas med en internationell eller lokal adress, och leverans sker till adressen och sedan till namnet – till dig.